Känsligt ämne, kärlek. Har aldrig tagit upp det här och känner att jag behöver skriva av mig lite. Möjligtvis ser han det, möjligtvis förstår han. Annars har jag i alla fall fått det ur mig. 

 

Alla har känt det någon gång, kärlek från familj, kärlek från vänner & kärlek från djur. Denna kärlek är för mig ganska självklar eftersom det alltid har varit något som funnits där. 

 

Men att bli omtykt av någon annan, någon som tycker en är fin och bra... det är en annan sak, en häftig känsla. Att bli omtyckt eller att tycka om en person går på djupet. Man glömmer annat, man glömmer problem, man glömmer att livet är jobbigt. 

Denna känsla kan rivas på en sekund. På ett ögonblick kan det lämna en ensam, tom och full av undran och osäkerhet. 

 

Som jag skrev i årsfrågeställningen har jag för första gången känt djupa känslor för en person, varit fjolligt glad och obekymmersam, löjligt och utlämnande, jag vet. 

Men det revs sönder snabbt. Lämnade en tom. 

Kvällen blev till en av de jobbigaste stunderna. Ensamheten som trängde på. Otillräcklig, dålig, för påträngande? 

Vad gick fel? 

 

Att glömma? Visst det är enkelt att säga. 

Jag har sagt det flera gånger, innan jag visste hur det kändes, innan jag fått känna den berusande känslan, och innan jag fick känna mig vacker och bra. Men jag saknar dig. 

Att jag skulle vara arg låter helt sjukt i mina öron, arg, vad har jag att vara arg på?

 

Så många gånger man suttit med mobilen och velat skicka något, säga förlåt, säga att man kan göra det som gick fel bättre, säga att han kan bli lycklig med mig. 

Men det är en svaghet? Det är svagt att känna.